Ulcerös kolit

Jahaja. Nu är denna trasa hemma igen, sedan i måndags. Helgen var faktiskt helt fruktansvärd. Jag fastade och åt endast flytande kost hela lördagen och endast klara drycker (vatten och äppeljuice) på söndagen. Jag var så jävla svag och ömklig, fyfan. Eftersom jag skulle göra en gosig koloskopi på måndag morgon fick jag förberedas genom att dricka 4,5 l laxermedel på söndagen och 1 l på måndag morgon. Rekommenderar ej. 


Koloskopin i sig var ju vidrig trots lugnande och smärtstillande, men det var änna *fräckt* att få se sina tarmar på en skärm. Hej tarmludd och allt! Direkt efter undersökningen berättade läkaren att de är i princip säkra på att jag har ulcerös kolit, en kronisk inflammatorisk tarmsjukdom som jag gärna hade sluppit. Inom två månader, när tarmbiopsierna är analyserade, får jag ett säkert svar. Men ja, jag behandlas för UC nu, och hittills svarar jag mycket bra på behandlingen. Jag får äta mycket kortison och Asacol, en medicin som ska förebygga nya skov. 

Efter undersökningen fick jag genast gå till en sköterska som informerade mig om sjukdomen och medicinering. När jag gick därifrån kände jag att "ojojoj, vad det känns lätt i huvudet och oj, vad mina ben inte går att styra?". Tänkte gå fram till en kvinna och säga att jag höll på att svimma, men hann inte fram. Hade tydligen drasat ner i golvet (och samtidigt skyddat mobilen, my preciousssss), men slog mig i alla fall inte. Vaknade av att några läkare stod böjda över mig. Sjukt bra ställe att svimma på ändå! Fick rullas upp på gastroavdelningen igen för mat, och efter det mådde jag lite bättre. En sådan jävla genomjobbig dag var det, fyfan.

Det känns så sjukt att jag är sjuk; jag som typ aldrig ens blir förkyld och som t o m slapp vinterkräksjuka när Måns och Estrid hade det för några veckor sedan. Har svårt att identifiera mig med tanken på att jag ska äta medicin i många år, kanske hela livet, och att jag aldrig mer kommer vara "frisk". Sjukdomen brukar som sagt komma i skov, perioder, och mellan dem kan man må mycket bra, vilket jag verkligen hoppas att jag ska få göra. Fan.

Oh well. 'Tis what it is. Just nu är jag väldigt tacksam över att kunna leva nästan som vanligt igen. Jag kan äntligen äta, orkar busa lite med Estrid och slipper ha ont och ha en massa problem med magen. Jag mår lite sådär på grund av biverkningar av kortisonet, men de är ingenting i jämförelse med hur jag mådde för bara två veckor sedan. 

5 min kvar till koloskopi. Jag var ej kaxig, om man säger så.
Tillbaka hos min älskade familj! Erry var sjukt glad, som ni ser. Hon var så arg på mig när jag kom hem efter 8 dagar på sjukhus, hon bara skrek och slog efter mig när jag försökte kramas. Mammahjärtat: krossat. Som tur var gick det över mycket fort, och nu är hon gosigare än någonsin.
Min bebis (jo, hon är min bebis) och mina gröna bebisar. Från vänster: calathea musaica, forellbegonia, elefantöron, radiatorört och en stickling från min stora monstera. En gullranka i ampeln, också en stickling.
Och en av mina favoriter: calathea medallion. Blir så lugn och glad av att pilla med mina växter. <333
Kolla! Sminkad! Pigg! Tillbaka på Humanisten! Vackert blåmärke på armen efter ett sprucket blodkärl. Kommer fan få sövas om jag behöver bli stucken igen. (Vilket jag kommer bli mååånga gånger. Kul.)
När jag hade tråkigt på sjukan beställde jag nya kläder från Mönkan. Behövde något *kul* att se fram emot och inte bara tarmsköljning och sjukdom. Dessa blev mina nya favoritjeans!

Kommentarer
Postat av: Malin

<3

2017-03-18 @ 11:00:02

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0