Sov gott, vår bästa vän.

Iso. Jag blev kär i dig innan jag blev kär i din husse. "Jag måste hem och gå ut med hunden, vill du följa med?", sa han. Det var mitt i natten, i februari 2011. "Vad är det för hund?", frågade jag, och när han sa "engelsk cocker spaniel", tänkte jag besviket: "åh, en tanthund". Inget kunde vara mer fel. Vi kom fram till lägenheten i Annedal, Måns öppnade dörren, och en liten svart kompakt bomullstuss sprang rakt in i min famn med en sådan kraft att jag välte. Sådan är du, min älskling. Sådan var du. En liten svart virvelvind. 

När vi var ute och gick frågade folk ofta hur gammal valpen är. "9 år". Så glad, kärleksfull, envis, och genomsnäll. För snäll för ditt eget bästa. När din lilla människosyster Estrid slet i din svans och dina långa öron lät du henne hållas. Aldrig var vi nervösa att du skulle morra eller bli arg. Det fanns inte i dig, inte en enda gång. 


Jag kan inte förstå att jag aldrig mer kommer att få hålla om din varma kropp och klia på dina stora hamburgertassar, aldrig mer få en illaluktande puss i örat och aldrig mer få ha dig traskande vid min sida. Jag tror inte att jag kommer över det här, min finaste vän. 

Tack för allt du har gett oss, så mycket lycka och kärlek. Våra 6 år tillsammans minns jag med värme. Du är älskad för resten av våra liv, lilla tuss. Sov gott, Isobel. 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0