Biverkningar

Jag vet att jag egentligen bara borde vara tacksam och glad över att mina mediciner verkar fungera för tillfället. Jag har inte ont i magen och har inte kvar de jobbiga problemen som i princip styrde mitt liv för några veckor sedan. Tack för det, kortison och Asacol.

MEN! Alltså, biverkningarna... jag kan ta att jag lägger på mig en massa vätska och att jag därför kan pendla mellan två olika storlekar på en dag, att händerna och benen är svaga och skakar, att jag har domningar i munnen och att jag är speedad på natten och därför sover mellan 3-5 h/natt. Det är svinjobbigt, men jag tar gärna det. Håravfallet däremot... jävla helvete, vad ledsen jag är för att det har kommit tillbaka.

Jag hade problem med diffust håravfall från ca 2010-2013 och mådde så fruktansvärt dåligt av det psykiskt. Jag PALLAR inte att det kommer tillbaka nu när jag redan mår dåligt. 

2 av mina 3 mediciner har håravfall som en ovanlig biverkning, men enligt sjuksköterskan på mag- och tarmavdelningen kan man också få håravfall av ulcerös kolit. Såklart man kan. Helvetes piss.

Håravfallet har börjat på precis samma ställe som förra gången. Har tappat sjukt mycket på bara två veckor. På den här sidan var det liksom tjockt innan jag lades in på sjukhus.
Och hårkvaliteten har förändrats på bara en vecka. Det ser inte ens ut som hår längre, utan snarare en blandning av svinto och spindelväv. :( Precis som förra gången. Ska klippa av det nästa vecka.

Grönt e skönt :))))

Fram tills jag var ca 24-25 var jag fullständigt ointresserad av växter. Jag hade några i plast (!!!!) från Ikea, och ibland hade jag någon sorglig orkidé som jag fått i present och som inte ville överleva min "ömma" vård. Jag mördade t o m kaktusar.


Jag fick dock dille på pelargoner efter att ha fått några sticklingar av Måns mamma, och efter att ha lyckats övervintra, beskära, och föröka dem blev jag mer och mer intresserad. Efter att Malin bjöd in mig till gruppen Växtgäris på Facebook för några månader sedan har intresset nästan blivit ohälsosamt. I Växtgäris är bara tjejer och icke-binära välkomna och stämningen är bland det finaste jag varit med om! Folk är så snälla, omtänksamma och hjälpsamma att jag kan börja grina bara av att tänka på't. :') Jag har själv fått hjälp och tips om ohyra flera gånger (ohyra = min skräck. "Ullöss" har samma klang som "Voldemort" i detta hem). 

Här är några av mina favoriter. Jag pysslar med dem varje dag: sprayar, duschar, vänder krukor, tar bort torra blad, pratar med dem, klappar dem... ok, jag behöver spärras in. 

Vardagsrumsfönstret var med här nyss, men skit samma: det innehåller, från vänster: calathea musaica, en silverranka, två elefantöron, en radiatorört och en monsterastickling från min stora moderplanta. En stickling av gullranka i ampeln och till höger om fönstret står min ljuva calathea medallion.
Till vänster har vi monsteramamman och till höger min nya bebi!!
En Philodendron Xanadu. <333 Min mamma gav oss den för att vi har haft det så tufft det senaste.
😍🌱
Sexy silverranka. Längtar tills den blir frodig och stor så att jag kan ha den i en ampel.
Finns det några vackrare blad än de som sitter på calathea musaica? Nä, jag tror inte det.
Mitt näst största elefantöra fick slängas pga. fucking ullöss. Sorg. Inskaffade därför det lilla till vänster, och det till höger är en stickling från plantan som fick slängas. Radiatorörten, den randiga växten, är så fin och glittrar lite i silver.
Min gladaste gullranka! Den ska nog få klättra på väggen istället, den håller nämligen på att äta upp bokhyllan.
I kontoret/gästrummet vetter fönstret åt söder, vilket gör att det blir som ett brännande förstoringsglas. Här trivs nästan bara kaktusar. Paraplyaralian till vänster är jag inte så förtjust i, men kaktusarna är så fina! Särskilt den stora Euphorbian som Måns mamma gav mig i krya-på-dig-present. ❤
Mitt livs största växtkärlek: fiolfikusen Eva! Vi köpte den på Blomsterlandet i januari, när de hade 50% på alla gröna växter. Fair deal ändå med tanke på hur dyra inomhusträd är. Tyvärr var det smittat med ullöss, som spridde sig till fler av våra växter. :((( Det tog mig en hel dag att sanera växter, krukor, fönster, fönsterbrädor och väggar.
En maranta aka Moses stentavlor. Det är en sådan rar och charmig växt. På morgonen hänger bladen ibland som om växten är halvdöd, och samma kväll kan de stå spikrakt uppåt i givakt. Coolt!
I köksfönstret står en ficus moclame, citronfikus, som jag fick av Maja för några år sedan, en halvdöd suckulent, en stickling från mitt stora elefantöra, gullrankasticklingar och en forellbegonia. I ampeln hänger en crassula/paradisträd. Det var det om det! 🌱

Tomheten.

Vårt hem är så tomt utan Iso. Ingen svart liten tuss som möter en vid dörren när man kommer hem, ingen som snarkar i korgen när vi kollar på film, ingen som jagar efter Estrid när hon har en boll, ingen som hjälper till att städa genom att äta resterna kring Estrids stol... tomt. Jag ser henne i ögonvrån precis hela tiden och Måns hörde henne precis snarka till i korgen som står kvar. Hennes tomma matskål och vattenskål står också kvar, vi har inte orkat slänga dem ännu.

Imorse slängde jag hennes tandborste och tandkräm, och det gjorde så ont. Det kändes så definitivt. Jag hittade några bajspåsar i min jackficka, och det högg till i bröstet. När jag dammsög upp en liten tuss av hennes päls började jag nästan gråta. Det är de sista spåren av henne i vårt hem och jag vill spara precis allt. Det kändes t o m fel att tvätta handduken som vi använde till att torka hennes leriga tassar.

Älskade vän, min finaste valp, vad jag är ledsen att det slutade såhär. 

Att du aldrig mer kommer att följa med på våra äventyr, det vägrar jag att förstå.
Du och jag på din nionde och sista födelsedag. Tänk om vi hade vetat att vi bara skulle få ha kvar dig i tre fjuttiga månader till.
Hjärtesorg.

Sov gott, vår bästa vän.

Iso. Jag blev kär i dig innan jag blev kär i din husse. "Jag måste hem och gå ut med hunden, vill du följa med?", sa han. Det var mitt i natten, i februari 2011. "Vad är det för hund?", frågade jag, och när han sa "engelsk cocker spaniel", tänkte jag besviket: "åh, en tanthund". Inget kunde vara mer fel. Vi kom fram till lägenheten i Annedal, Måns öppnade dörren, och en liten svart kompakt bomullstuss sprang rakt in i min famn med en sådan kraft att jag välte. Sådan är du, min älskling. Sådan var du. En liten svart virvelvind. 

När vi var ute och gick frågade folk ofta hur gammal valpen är. "9 år". Så glad, kärleksfull, envis, och genomsnäll. För snäll för ditt eget bästa. När din lilla människosyster Estrid slet i din svans och dina långa öron lät du henne hållas. Aldrig var vi nervösa att du skulle morra eller bli arg. Det fanns inte i dig, inte en enda gång. 


Jag kan inte förstå att jag aldrig mer kommer att få hålla om din varma kropp och klia på dina stora hamburgertassar, aldrig mer få en illaluktande puss i örat och aldrig mer få ha dig traskande vid min sida. Jag tror inte att jag kommer över det här, min finaste vän. 

Tack för allt du har gett oss, så mycket lycka och kärlek. Våra 6 år tillsammans minns jag med värme. Du är älskad för resten av våra liv, lilla tuss. Sov gott, Isobel. 


Vår fina tjej är sjuk.

Det räckte inte med att en i familjen Larberg skulle bli sjuk i en autoimmun sjukdom. Igår var Iso så himla trött och hängig på kvällen, vilket hon kan bli ibland när hon har haft några intensiva dagar (hon har varit hos sin favorithundvakt). Imorse ville hon inte äta något alls, inte ens sitt bästa godis Dentastix. Hon ville inte dricka och hon var väldigt slö. Jag kollade hennes slemhinnor i ögonen och munnen och såg att de nästan var vita. 


Ringde till Blå stjärnan som bad oss komma in direkt, så jag och Iso hoppade in i en taxi och skyndade dit. Hon fick komma in först trots kö i väntrummet. 

Veterinären trodde först att det kunde vara en blödning i buken, men de såg inget avvikande på ultraljudet. De behövde ta blodprov för att kunna kolla hennes allmäntillstånd (blodvärde, njurar, lever, etc), men hon var så uttorkad att det inte gick att få ut något blod. Jag fick lämna kvar henne där (</3) för att de skulle ge henne vätskedropp och ta prover.

Veterinären ringde när jag hämtade Estrid på förskolan och berättade att Iso antagligen har IMHA: Immunmedierad Hemolytisk Anemi, en sjukdom som är vanlig bland cocker spaniels och innebär att kroppens immunförsvar bryter ned de röda blodkropparna. Det leder till anemi, blodbrist, och är anledningen till att Isos slemhinnor var så bleka.

Prognosen är sådär och behandlingen verkar väldigt jobbig. Hon ska ligga inne i flera dagar och förhoppningsvis klarar hon de två första och mest kritiska veckorna. 

Det känns skit. Jag orkar inte mer nu. 

This. <3 Estrid försökte muta Iso med favvogodiset, men hon ville inte ha.
De var så otroligt fina mot Iso på Blå stjärnan. Och hon var så svag. Fyfan, vad ont det här gör.
En person som har grinat väldigt mycket och en hund som har somnat i famnen.
Jag älskar dig, valpi, snälla krya på dig!

Ulcerös kolit

Jahaja. Nu är denna trasa hemma igen, sedan i måndags. Helgen var faktiskt helt fruktansvärd. Jag fastade och åt endast flytande kost hela lördagen och endast klara drycker (vatten och äppeljuice) på söndagen. Jag var så jävla svag och ömklig, fyfan. Eftersom jag skulle göra en gosig koloskopi på måndag morgon fick jag förberedas genom att dricka 4,5 l laxermedel på söndagen och 1 l på måndag morgon. Rekommenderar ej. 


Koloskopin i sig var ju vidrig trots lugnande och smärtstillande, men det var änna *fräckt* att få se sina tarmar på en skärm. Hej tarmludd och allt! Direkt efter undersökningen berättade läkaren att de är i princip säkra på att jag har ulcerös kolit, en kronisk inflammatorisk tarmsjukdom som jag gärna hade sluppit. Inom två månader, när tarmbiopsierna är analyserade, får jag ett säkert svar. Men ja, jag behandlas för UC nu, och hittills svarar jag mycket bra på behandlingen. Jag får äta mycket kortison och Asacol, en medicin som ska förebygga nya skov. 

Efter undersökningen fick jag genast gå till en sköterska som informerade mig om sjukdomen och medicinering. När jag gick därifrån kände jag att "ojojoj, vad det känns lätt i huvudet och oj, vad mina ben inte går att styra?". Tänkte gå fram till en kvinna och säga att jag höll på att svimma, men hann inte fram. Hade tydligen drasat ner i golvet (och samtidigt skyddat mobilen, my preciousssss), men slog mig i alla fall inte. Vaknade av att några läkare stod böjda över mig. Sjukt bra ställe att svimma på ändå! Fick rullas upp på gastroavdelningen igen för mat, och efter det mådde jag lite bättre. En sådan jävla genomjobbig dag var det, fyfan.

Det känns så sjukt att jag är sjuk; jag som typ aldrig ens blir förkyld och som t o m slapp vinterkräksjuka när Måns och Estrid hade det för några veckor sedan. Har svårt att identifiera mig med tanken på att jag ska äta medicin i många år, kanske hela livet, och att jag aldrig mer kommer vara "frisk". Sjukdomen brukar som sagt komma i skov, perioder, och mellan dem kan man må mycket bra, vilket jag verkligen hoppas att jag ska få göra. Fan.

Oh well. 'Tis what it is. Just nu är jag väldigt tacksam över att kunna leva nästan som vanligt igen. Jag kan äntligen äta, orkar busa lite med Estrid och slipper ha ont och ha en massa problem med magen. Jag mår lite sådär på grund av biverkningar av kortisonet, men de är ingenting i jämförelse med hur jag mådde för bara två veckor sedan. 

5 min kvar till koloskopi. Jag var ej kaxig, om man säger så.
Tillbaka hos min älskade familj! Erry var sjukt glad, som ni ser. Hon var så arg på mig när jag kom hem efter 8 dagar på sjukhus, hon bara skrek och slog efter mig när jag försökte kramas. Mammahjärtat: krossat. Som tur var gick det över mycket fort, och nu är hon gosigare än någonsin.
Min bebis (jo, hon är min bebis) och mina gröna bebisar. Från vänster: calathea musaica, forellbegonia, elefantöron, radiatorört och en stickling från min stora monstera. En gullranka i ampeln, också en stickling.
Och en av mina favoriter: calathea medallion. Blir så lugn och glad av att pilla med mina växter. <333
Kolla! Sminkad! Pigg! Tillbaka på Humanisten! Vackert blåmärke på armen efter ett sprucket blodkärl. Kommer fan få sövas om jag behöver bli stucken igen. (Vilket jag kommer bli mååånga gånger. Kul.)
När jag hade tråkigt på sjukan beställde jag nya kläder från Mönkan. Behövde något *kul* att se fram emot och inte bara tarmsköljning och sjukdom. Dessa blev mina nya favoritjeans!

Sjuklingen rapporterar

Wow, nu har jag slagit rekord i att ha blogguppehåll. Det känns konstigt att inte skriva ned vad som händer i livet efter att ha haft den här blöhrgen i så många år, och nu, när jag faktiskt har tid, vill jag skriva av mig lite. 


Det har hänt så sjukt mycket sedan i somras. Vackra, stora och lite jobbiga grejer. Jag har börjat plugga igen, Estrid har blivit ett stort kiddo som härjar runt med sina kompisar på förskolan Björnen om dagarna, mina älskade partners in crime Anton och Petra har fått sin lilla dotter Flora och jag har haft svårt att hålla ihop livet och plugget eftersom jag har blivit sjuk. 

Sedan i november har jag haft hemska problem med magen, men de senaste veckorna har det stadigt försämrats. I söndags, för 6 dagar sedan, åkte jag till akuten för andra gången på en vecka och fick läggas in på sjukhus. Läkarna tror att jag har en inflammatorisk tarmsjukdom som har härjat runt i magen lite för länge nu, och det har lett till att jag har slutat äta (har gått ner 7 kg på några få veckor, det är riktigt läskigt) och blivit bestulen på precis all energi (i söndags fick jag gå och lägga mig efter att jag hade duschat, jag var helt slut). Så, nu är jag på sjukan och får kortisonsprutor 2 ggr/dag, vilket har hjälpt riktigt bra på bara några dagar. På måndag ska jag göra en härlig koloskopi (seriöst, skjut mig så jag slipper), och efter det kan jag förhoppningsvis få en diagnos.

Jag är så himla lättad över att äntligen få hjälp, men också väldigt rädd inför undersökningen och en ev. diagnos som jag verkligen vill slippa. Försöker ta en dag i taget och tänka på annat, men det är lite svårt. 

Oh well! Nästa gång jag skriver är det säkert jul, ha det godt till dess! 

(Cannot resist en bildbomd, pass på!)

Lille förskoleungen! <3
Första dagen på inskolningen. Det var tufft i början, men nu älskar hon att vara där. :')
Jag har skaffat nya glajjer och en ny tatuering - älskar båda!
Det är inte bara jag som har varit sjuk. Med förskola kommer vinterkräksjuka, öroninflammation, influensa och vab. Jag förstår inte hur vi har lyckats få livet att funka, men det har fan gått!
Flora, gängets kaxigaste filur. Är så kär i detta lilla knott.
I julas firade vi för första gången tillsammans i Skåne. Här har vi ett bildbevis på Estrids totala kärlek för katter.
Mitt älskade älskade hjärta Måns. <3 Här sov vi på hotell Pigalle i januari, medan Erry var hos mina päron. Måns har varit en sådan jävla klippa som har roddat allt med Estrid ensam nu när jag är inlagd. Jag är så glad att det är just honom jag får vara med.
Nyååårs! En tid då jag fortfarande var någorlunda fräsch. Var nöjd med lillsminket och nykär i mammatatueringen. Det är mammas bil, en Citroën 2cv Charleston. Den är ett av mina finaste barndomsminnen.
Lol, no filter. Tog den här bilden när jag mådde som sämst, i måndags. Såg ut och kände mig som en hög med sopor.
#mys #mordor
Lite dropp till lille maggen! Jag var så otroligt stolt när jag övervann min nålfobi efter kejsarsnittet, men efter den här vistelsen är den tillbaka med råge. Jag är som en jävla femåring och kräver bedövningssalva varje gång jag ska stickas. Fyfan.
Kämpa på Sevvan och tarmen, det här blir bra!

RSS 2.0