Ett kejserligt snitt, del 3

Jag tänkte att det kunde va *sköj* att skriva om tiden på BB också, samt om hur det var efter snittet. 
 
Efter operationen fick Måns, Estrid och jag hänga i ett rum där jag blev bevakad av en barnmorska. Hon kom in då och då för att klämma hårt på magen för att kolla så att livmodern drog ihop sig. Det gjorde så satans ont att jag trodde att döden var nära. 
 
Men det var väl rätt mysigt i det rummet också. Jag hade inte ont i övrigt, för jag hade ju kvar lite göttig bedövning.
 
Efter några timmar fick vi ett familjerum, vilket var himla skönt. Med jämna mellanrum kom gulliga barnmorskor och kollade till oss och försökte hjälpa till med att få igång amningen. Det borde ju inte vara rocket science, men det är typ det? Huvva. På kvällen kom min favoritbarnmorska och hjälpte mig att komma ur sängen för första gången. Det var inte lätt. Magmusklerna funkade ju inte, och det började göra lite ont. Men om man lade sig på sidan först och bara använde sidomusklerna gick det bra! Barnmorskan hjälpte mig även att duscha. Det var lätt awkward, men i den situationen finner man sig i precis allt.
 
Lillknyttet
 
Första natten med bebichulo. Jag sov sammanlagt en timme och 20 minuter eftersom jag kollade hennes andning hela tiden. När hon lät blev jag orolig för att hon lät, och när hon var tyst blev jag orolig för att hon var tyst. 

Den andra dagen började jag få nå djävulskt ont i rumpan. Tydligen hade jag fått ett jävla liggsår?!? Vem är jag? En gammal pensionär tydligen. Det blev tydligen så eftersom jag p g a bedövningen inte kände när jag behövde byta ställning. Så jag satt i en hård sjukhussäng utan att byta ställning en hel dag. Rekommenderar ej detta. Det var sjukt jobbigt och gjorde ondare än operationssåret. Jag kunde varken sitta eller ligga, så jag gick runt eller stod till kl 3 på natten, då jag i princip däckade i sängen. 
Men denna dag var också himla fin, för både min och Måns familj kom och hälsade på! <3 
 
Måns fick ta hand om Estrid när jag mådde kasst. Notera vad fint de matchar! 
 
Den tredje dagen gjordes en läkarundersökning på Estrid, och hon klarade allt förutom hörseltesterna (se föregående inlägg). Jag var likblek, nästan grön, och när en BM testade mitt blodvärde låg det på 77. Enligt läkaren borde det ligga runt 140, så det var inte så konstigt att jag var yr och trött. Jag fick två påsar blod, och efter det mådde jag mycket bättre.
 

Tack för ditt blod, donator. <3 
 
Min storasyster Cicci och hennes son Jamie hälsade på på eftermiddagen, och sedan kom även Måns syster Moa. Det var väldans fint att få besök, så att man hade en ursäkt för att lämna rummet och typ duscha och använda deo. 
 
Vi fick stanna kvar till söndagen p g a mina dåliga värden, men det var bara skönt. All personal var helt fantastisk, och jag rekommenderar verkligen Varbergs sjukhus för bebisutdrivning! Lokalerna är jättefräscha, personalen är underbar (kan inte säga det nog), och t o m den vegetariska maten var riktigt god?! Bra ställe helt enkelt! 
 
Snittet läkte f.ö. så jäkla snabbt och fint, och jag slapp i princip smärta! Det högg bara till när jag nös/skrattade/hostade i början, och det var lite svårt att komma upp ur sängen själv, men det kändes typ helt läkt efter ca två veckor. Jag kunde gå långpromenader efter en vecka, men fick inte bära något som var tyngre än Estrid den första månaden. Kejsarsnitt var, för mig, ett bra alternativ och en fin upplevelse. 
 
På söndagseftermiddagen skrevs vi ut och mina päron kom och hämtade oss. THE END 

Första veckorna med Estrid, iPhonetömning!

17 maj, Estrid var fyra dagar gammal. Här hade vi precis kommit hem från BB och väntade på att hennes fairy godparents Petra och Anton skulle komma och hälsa på. 

Första natten hemma, check! 

Och den första promenaden med vagnen som har stått i vardagsrummet och väntat på en bebis sedan i januari. Jag var fortfarande ganska skör och hade lite ont i operationssåret, men det gick bra ändå! 

Det har blivit mycket häng i soffan sedan hon flyttade in. 
 
Som sagt. Och kolla på den där mysnacken, en vill ju ba ta sig ett bett! 

Lil' croc på BVC.
 
Det jag har saknat mest förutom ost under gravven är min vardagsuniform: svarta jeans och svart t-shirt. Tre veckor efter snittet kunde jag äntligen hoppa i mina favvojeans igen. <3 De må sitta "lite" tightare än förut, men de e cool.

Detta barn asså, så pass gölli!! Ibland ser hon lite smånöjd ut...

... Men för det mesta ser hon arg eller skeptisk ut. 
 
Farmor och farfar på visit! Väldigt nöjd Iso till höger. 

Här träffade Estrid Manda för första gången. Det är så fint när hon träffar mina viktigaste. :')
 
Nyckelpigeoutfit på 4-veckorsdagen! 

Här hade jag mjölkstockning och över 39 grader feber. Jag visste att mjölkstockning skulle vara vidrigt, men att det kunde bli SÅ vidrigt?? Fyfan. Hur som helst, vi var på väg till Familjebyrån för att skriva på ett papper som sa att Måns faktiskt är Estrids riktiga papichulo. Estrid själv var jävligt sur och vägrade ligga i sin vagn. 

Lillfisen gillar sina nya Happy lights. Efter att jag tagit den här bilden åkte vi till Sahlgrenska för att Estrid skulle göra ett hörseltest. Hon fick inte godkänt på de två testerna som gjordes på BB, och hon fick inte heller godkänt på det som gjordes några veckor senare på Östra sjukhuset. Vi var så himla nervösa för att hon skulle ha någon hörselnedsättning, men det visade sig att hon bara hade väldigt trånga hörselgångar som antagligen var fyllda med vax eller fosterfett. Hurra! 
 
Nyvaken gullrumpa. 
 
Hennes första midsommarafton spenderades på Liseberg med lilla gänget, och det gick så himla bra! 
 
Nu är Estrid 6 veckor gammal (eller ung) och börjar bli en egen liten person. Ser fram emot att få vara med när detta kaxiga lilla liv växer upp. 

Ett kejserligt snitt, del 2

När vi kom fram till operationssalen fick jag hälsa på personalen. De var så otroligt fina, hela bunten! Särskilt narkossköterskan som hette Snäll i efternamn - himla passande. Det första de gjorde var att sätta ryggbedövning; någon ny variant som innehöll morfin (tack för det!). Det var rätt obehagligt förstås, men kändes ändå helt okej när Måns höll mig i handen och pratade om annat. Efter bara några sekunder började det kännas varmt i benen och rumpan, ungefär som när man sätter på rumpvärmen i bilen. Några ur personalen lade mig på operationsbordet, och sedan testade de om bedövningen fungerade genom att nypa mig i magen med en sylvass pincett. Huvva! Grejen med denna typ av bedövning är att känslan av smärta och kyla försvinner, men man känner fortfarande tryck och dylikt. Jag kände därför när de började skära upp magen, vilket var... jävligt sjukt. Jag sa något i stil med "HERREGUD, SKÄR NI I MIG NU??" och de ba "hehe ja, nu börjar vi!". Det gjorde alltså inte ont, men det var surrealistiskt att känna hur någon rotade runt bland mina organ. Och det var en unpleasant surprise att de tar i för kung och fosterland; de drar och sliter i en så att en far runt på operationsbordet. De makeade dock upp för det genom att vara gölliga och skämta med mig hela tiden. Min favoritläkare ba: "Vad var det som skulle tas ut nu igen? Det var blindtarmen va?". :') Jag som hade varit så himla nervös och rädd kunde till och med skratta lite! 

Det gick otroligt fort att få ut lillis! Operationen började vid 08.10 eller 08.15, och hon var ute redan 08.24. Först hörde vi ett slurpande ljud när de sög ut fostervatten, och efter en kort stund hörde vi ett gällt bebisskrik. Det var väldigt skönt eftersom vi visste att bebisar som föds genom kejsarsnitt kan ha lite problem med andningen i början, vilket innebär att personalen ibland får springa iväg med hen för att få igång andningen ordentligt. Men nu lade de henne mot min kind för att vi skulle få hälsa på varandra, och Måns fick följa med barnmorskan och klippa navelsträngen. 

Foto: en av sköterskorna.
Här var Estrid ca tre sekunder gammal!



När navelsträngen var klippt kom de tillbaka med Estrid och la henne på mitt bröst. Under tiden de sydde ihop mig, vilket tog nästan en timme, fick vi i vår nya lilla familj lära känna varandra. Efter en stund berättade läkarna att min livmoder nu låg på min mage, och att de skulle sy ihop den igen. Utanför kroppen. Då gjorde jag det fatala misstaget att titta upp i den stora lampan ovanför mig: i den speglades allt och jag kunde se min mother-of-life ligga och mysa på min mage. Kan väl säga att jag fick kväljningar. Och när de skulle stoppa tillbaka livmodern i kröppa började det göra väldigt ont. Bedövningen började släppa! Den fina narkossköterskan Snäll gav mig en spruta med något götta i, och det gjorde susen! 



Ja, och när jag var ihoplappad och klar skjutsades jag till rummet där Måns och Estrid hängde sedan några minuter. 

Det får nog faktiskt bli en tredje och sista del om hur det var efter snittet. Det tar vi en annan dag! 

Ett kejserligt snitt, del 1

I onsdags var det friggin' tre veckor sedan jag fick magen uppcuttad och en bebis utplockad. SICK! Känns som att det var ca en vecka sedan?

Jag har tänkt knåpa ihop en förlossningsberättelse eftersom jag själv brukar knarka sådana, men vad svårt det är?! Det kommer förmodligen bli ganska långt också, så jag delar upp skiten i två delar. Och jag varnar för läskiga detaljer och bilder redan nu: äru queasy och mår dåligt av detaljerade beskrivningar som innehåller blod, klegg och annat gojs - sluta läsa nu. OKAJ!

Jag fick alltså snittas eftersom Estrid låg med röva nedåt - envis som sin mor. :-) Jag valde att få ut na på Varbergs BB eftersom vi har väldigt dåliga erfarenheter av Östra efter att vi var inlagda där i januari (personalbrist, dåligt bemötande, allmänt kass stämning). På torsdagen den 7/5 fick vi veta att hon låg i säte och redan på fredagen ringde läkaren från Varberg och sa: "Kan ni komma på onsdag?". Hjälp! Jag satt med min sista hemtenta och hade väl tänkt att vi hade ca två veckor på oss innan bebisens ankomst. Tji fick vi! Det kortades ned till fem dagar.
 
Vi fick alltså skynda oss att dokumentera magen en sista gång.
 
Tisdagen den 12:e åkte vi till Varberg där vi blev inskrivna på förlossningen. Vi fick ett trevligt rum och träffade den fina personalen som skulle ta hand om oss dagen efter, och sedan gav vi oss ut på stan. Vi fikade och åt mat på ett trevligt ställe, och det kändes så sjukt att veta att det var sista gången vi åt tillsammans innan föräldraskapet. 
 
Gulli blivande pappa på café.

Jag sov väldigt dåligt den natten, sedan blev jag väckt av en gullig barnmorska vid 06.30. Jag fick duscha med en antibakteriell tvål, och sedan bevakade de bebisens hjärtljud eftersom hjärtat slog för fort. Det berodde på att jag var så jävla nervös och stressad, oops. Efter att jag hade legat ned och andats lugnt i 20 min var hjärtljuden prima igen!

Värdig bild på en strandad säl. 
 
Sedan satte de katetern (HUVVA, det var inget *myz* direkt. Stackars lille urinröret.). När jag var färdigpreppad rullade de iväg mig mot operationssalen medan Måns fick klä sig i sexy scrubs. 
 
Fortsättning följer en annan dag!
 
Hahaha, väggmålningen vid Varbergs BB... Navelsträngen fortsätter längs med en ca 500 m lång korridor, sedan avslutas målningen med en sax när man kommer fram till förlossningen. 

Lillfisen

Nu när Estrid är här har jag en ursäkt för att plocka fram lille Canon lite oftare än en gång om året. Det är ju faktiskt bättre att fota sådana här viktigheter med en redig kamera istället för att använda iPhonen. Den stackaren mår dock inte så bra (kameran alltså, Estrid mår förhoppningsvis finfint). Mitt kitobjektiv är sönder, så det är inte så sköj att fota längre. Wah-wah. 

Oh well! 

 





 




RSS 2.0